[NB For English translation, scroll to the bottom of this post]
I dag tar Sverige över ordförandeskapet för den Europeiska unionen. Fredrik Reinfeldt står därmed inför ett viktigt val: att pressa igenom Lissabonfördraget i strid med de folkliga protesterna eller att välja demokratin, skriver Matthew Elliot, författare till boken "The Great European Rip-Off". "Den politiska prestigen är säkert lockande, men den är inte värd priset."
EU:s institutioner och program är extremt dyra och sårbara för såväl inkompetens som bedrägeri, det är väl känt. Den europeiska revisionsrätten har till exempel vägrat att godkänna de senaste 14 årens bokföring, och de utgiftskonton som finns tillgängliga för EU-parlamentarikerna överglänser till och med de feta plånböckerna i det brittiska underhuset. Men det är inte bara våra pengar som politikerna och byråkraterna i Bryssel har tagit, de tar också våra demokratiska rättigheter.
Ta Lissabonfördraget som exempel. Förespråkarna påstår regelbundet att fördraget kommer att "stärka demokratin", men det enda som verkligen kommer att stärkas är EU:s makt att överpröva väljarna i medlemsländerna.
Redan från början kommer fördraget att ge Bryssel aldrig tidigare skådad makt över polis och rättsväsende, utrikespolitik och till och med hälso- och sjukvård. Sjukvård och kampen mot brottslighet borde väl vara så viktiga politikområden att de ska kontrolleras av folket snarare än av politiker som inte kan ställas till svars?
Även om det vore demokratiskt försvarligt att lämna över kontrollen av dessa politikområden, så finns det ingen anledning att tro att Bryssel kommer att hantera dem bättre än medlemsländerna själva. Problemen med kriminalitet i Sverige skiljer sig stort från dem i Belgien, Bulgarien och Baltikum. På samma sätt kräver hälsoproblemen i det rika väst, som exempelvis övervikt, andra lösningar än de fattigdomsrelaterade problem som finns i flera av de nya medlemsländerna.
EU kämpar för tillfället med att reformera de misslyckade politikområden som den redan kontrollerar, ett exempel är den gemensamma fiskepolitiken som skapat enorma miljöproblem. Därför är det svårt att se hur EU skulle bli hjälpt av ännu mer makt och ansvar. Om den redan ineffektiva byråkratin i EU-kommissionen tyngs än mer kan det förvärra misskötseln.
På lång sikt utgör Lissabonfördraget ett ännu större hot mot demokratin. Artikel 48 ger den ovanliga makten till fördraget att i praktiken ändra innebörd, artikeln tillåter att makt på fler områden i framtiden flyttas från medlemsländerna till EU, utan att det krävs godkännanden från folken eller medlemsländernas parlament. Det är en djupt farlig makt - i praktiken har de regeringar som godkänt fördraget signerat ett blankt papper som kan fyllas i senare.
Om detaljerna i fördraget bara berör dem av oss som vill att folken själva ska kunna kontrollera hur deras skattepengar används, så borde sättet på vilket fördraget är på väg att tvingas igenom vara en angelägenhet för oss alla.
Det är skamligt att irländarna, som i fjolårets folkomröstning sa ett rungande "nej" till Lissabonfördraget, nu tvingas rösta igen. Vilken del av ordet "nej" är det som är svår att förstå? I Irland hade man en ingående och långvarig debatt om fördraget och folket beslöt därefter att man inte ville godkänna det - det borde ha varit det sista ordet i frågan.
Medan Irland tvingas att ha en andra folkomröstning, så förnekas brittiska väljare ens en första. Det trots att alla stora partier, inklusive Labour, har lovat oss en chans att få rösta. Den enda möjliga förklaringen till att man tagit tillbaka det löftet är att det brittiska folket med överväldigande majoritet skulle ha röstat nej om det fått chansen.
När Fredrik Reinfeldt och den svenska regeringen i dag tar över ordförandeskapet i EU står de inför ett viktigt val. Antingen kan de tvinga igenom Lissabonfördraget med alla till buds stående medel: pressa fram ett irländskt ja och hjälpa den brittiska regeringen att bryta sitt löfte om en folkomröstning. Eller så kan de sätta demokratin framför sitt eget stöd för fördraget.
Den kortsiktiga politiska vinsten och prestigen med att driva igenom fördraget är så klart lockande, men den lockelsen måste övervinnas. Oavsett hur bra Fredrik Reinfeldt tycker att fördraget är, så är att överge demokratin ett allt för högt pris.
MATTHEW ELLIOT
Matthew Elliot har tidigare arbetat i EUparlamentet och är en av författarna till
boken ”The Great European Rip-Off” som kom ut i våras. Där skriver
han att EU kostar varje europé drygt 20 000 kronor om året. Elliot är
i dag chef för den brittiska organisationen Taxpayers Alliance, som kämpar för lägre
skatter.
English Translation Take the Lisbon Treaty, for example. While supporters of the Treaty regularly claim it will “strengthen democracy”, the only thing it will really strengthen is the power of the EU to over-rule voters in member states. Initially, Lisbon will give Brussels unprecedented powers over policing and justice, foreign policy and even health. Surely policies like healthcare and the fight against crime are so important that they should be controlled by the people rather than unaccountable politicians? Even if it was democratically justifiable to hand over control of such crucial areas of public policy, there is no reason to suppose that Brussels will manage them better than member states themselves. The crime problem in Sweden is vastly different to that in Britain, Belgium or Bulgaria. Similarly, the health issues in the wealthy West such as obesity require different solutions from the poverty-related health problems at play in some of the newer member states. Given that the EU is struggling to reform the failing policies that it already has, such as the environmentally disastrous Common Fisheries Policy, it is hard to see how it can help to give Brussels even more power and even more responsibilities to juggle. There is a danger that overloading the inefficient bureaucracy of the EU Commission may make the mismanagement of its existing policy responsibilities worse. In the longer term, the Lisbon Treaty poses an even more serious threat to democracy. Article 48 of the Treaty grants the unusual power for the Treaty to be effectively self-amending, allowing the transfer of future powers without any need to secure the approval of the people or Member States’ Parliaments. This is a deeply dangerous power – effectively, the Governments who have signed the Treaty were signing a blank piece of paper that can be filled in later. While the details of the Treaty itself are of concern to those who believe the people should be able to control how their taxes are spent and how their services are run, the way the Treaty is being forced through should be of concern to all of us. It is a disgrace that Ireland, having answered a resounding “No” to the Lisbon Treaty in their referendum last year, is being made to vote again. Which part of the word “No” is so difficult to understand? Ireland had a detailed and lengthy debate about the Treaty, and they decided that they did not want it – that should be the end of the matter. While Ireland is being forced to have a second referendum, British voters are being denied even a first referendum, despite the fact that all the main parties including Labour promised us a chance to vote. The only possible reason for backtracking on that promise is that the British people would overwhelmingly vote No. As the new President of the EU, the Swedish Government have an important choice. Either they can force through the Lisbon Treaty by any means possible, pressing a Yes vote through in Ireland and helping the British Government to break their promise of a referendum, or they can put democracy above their own personal support for the Treaty. The short term political victory of pushing Lisbon through must be tempting, but that temptation must be resisted. No matter how good the Government may think the Treaty is, abusing or abandoning democracy is too high a price to pay. Matthew Elliott is the Chief Executive and co-founder of the UK TaxPayers’ Alliance, an independent campaign group for lower taxes and better government. In March, his latest book – The Great European Rip-Off – was published, which revealed that the EU costs every person in Europe £2,000 a year. A graduate of the London School of Economics, he worked in the House of Commons and the European Parliament before setting up the TaxPayers’ Alliance. For more information about the campaign, visit www.taxpayersalliance.com
It is well known that the EU’s institutions and polices are hugely expensive and often open to the twin problems of incompetence and fraud. The EU Court of Auditors has refused to sign off the accounts for 14 years, and the expenses and allowances made available to MEPs put even the fat wallets of the UK House of Commons in the shade. However, it is not only money that we lose as a result of the politicians and bureaucrats in Brussels, it is also our democratic rights.
